Jag slutar blogga. Det var inte min grej helt enkelt. Jag kan nås på  evamaria.k@hotmail.com 

                                                            😉

                                                                


I följande citat ur Dialogens väsen talar Martin Buber om en avgörande händelse i sitt liv som ledde till vad han kallar en omvändelse. Det är inte direkt den vanliga omvändelsehistorien man är van vid att lyssna till i ett frikyrkligt sammanhang. Jag tror däremot att det finns något att lära av detta som Buber erfarit som det verkligt väsentliga i en omvändelse – inte extrema andliga erfarenheter utan återknytandet av kontakten med vår kallelse i och vårt ansvar för livet här och nu, i förbundenhet.  

 

I yngre dagar var ”det religiösa” för min del undantaget. Det fanns stunder, som blev tagna ut ur tingens sedvanliga gång. Det vardagligas fasta skal blev från ett eller annat håll genombrutet. Då sviktade företeelsernas tillförlitliga sammanhang; det plötsliga överfallet sprängde dess lag. ”Den religiösa erfarenheten” var erfarenheten av något så helt annorlunda, som inte kunde vävas in i livets sammanhang. Det kunde börja med något alldagligt, med betraktandet av något välbekant föremål, som plötsligen oväntat blev hemlighetsfullt och skrämmande, slutligen genomskinligt i mörkret av själva hemligheten, med dess ljungande blixtar. Men det kunde också hända helt oförmedlat att själva tiden rämnade. Först slogs världens fasta byggnad i spillror, därefter den ännu fastare självsäkerheten, och man – detta väsenslösa ”man”, som man bara nätt och jämnt ännu var, som man inte mer visste om – utlämnades åt fullheten. ”Det religiösa” lyfte en ut. Därborta fanns den invanda existensen med dess bestyr, här härskade däremot hänförelse, upplysning, extas, tidlöst, utan konsekvenser. Det egna varat omslöt med andra ord både en härvaro och därvaro, och däremellan fanns inget band förutom det faktiska ögonblicket av övergång.

Det illegitima i en sådan uppdelning av det mot död och evighet strömmande tidsbundna livet – vilket med avseende på dessa på intet annat sätt kan gå i fullbordan än genom att uppfylla sin timlighet – gick upp för mig genom en alldaglig händelse, en dömande händelse; en dom, med slutna läppar och orörlig blick, sådan som tingens fortlöpande gång älskar att fälla den.

Vad som hände var ingenting annat än att jag en gång, en förmiddag efter en morgon av ”religiös” hänryckning, tog emot ett besök av en för mig obekant ung man, utan att vara själsligen närvarande. Jag försummade ingalunda att vara vänligt tillmötesgående, jag behandlade honom inte mindre uppmärksamt än alla hans jämnåriga, vilka vid denna tid på dagen brukade uppsöka mig som ett orakel som låter tala med sig. Jag underhöll mig uppmärksamt och öppenhjärtigt med honom – underlät bara att gissa de frågor han inte ställde. Det väsentliga innehållet i dessa frågor fick jag senare, inte långt därefter, reda på av en vän till honom – han själv var då inte längre i livet – och fick därvid klart för mig, att det inte var av en tillfällighet som han kommit till mig, utan ödesbestämt; inte för en pratstund utan för ett avgörande. Han hade kommit just till mig, just i den stunden. Vad väntar vi oss, när vi grips av förtvivlan och ändå uppsöker en människa? Kanske en närvaro, som säger oss, att den likväl finns – meningen.

 Sedan dess har jag gett upp det där ”religiösa”, som inget annat är än undantag och undantagande, utträde, extas – eller det har gett upp mig. Jag besitter ingenting mer än vardagen, ur vilken jag aldrig förts bort. Hemligheten öppnar sig icke mer, den har dragit sig undan – eller så har den tagit sin boning här, där allt sker som det sker. Jag vet ingen annan fullhet än varje dödlig stunds fullhet av anspråk och ansvar. Långt ifrån att vara kravet vuxen, vet jag dock att jag i anspråket tilltalas och att jag i ansvarstagandet ger mitt svar. Och jag vet vem som talar och kräver ett svar.

 Mycket mer än så vet jag inte. Om detta är religion, så är den helt enkelt allt, det okonstlat levda i allt, i dess möjligheter av dialog. Här finns också plats för dess högsta former. Som när du ber, och därvid inte avlägsnar dig från detta ditt konkreta liv, utan i bönen menar just det, om så bara för att lämna det ifrån dig. Sammalunda i det oerhörda och överrumplande, när du anropas från ovan, uppfordrad, utvald, befullmäktigad, utsänd: Du, med detta ditt dödliga stycke liv, är det som avses. Detta ögonblick är inte undantaget därifrån, det lutar sig på det som varit och vinkar till det som skall bli; de stunder som ännu återstår att leva. Du kastas inte ut i en fullhet utan band, du är efterfrågad till förbundenhet.


Jag vet. Kanske jobbigt att läsa ytterligare ett långt inlägg. Men jag är en Buberfreak och vill så gärna visa på hans tankegångar som har stor betydelse för mig. Litar inte riktigt på att någon verkligen köper eller går och lånar hans böcker på biblioteket bara för att jag tipsar om dem. Nej, jag måste fortsätta citera delar ur hans skrifter. Nu från Det mellanmänskliga. Den är den mest lättillgängliga av hans böcker. Det intressanta är att man så lätt kan överföra och tillämpa hans tankar på livets många olika områden.   

  

Ur kapitlet  Påtvinga eller frigöra

Det finns två fundamentalt olika sätt att inverka på människor, på deras tankesätt, deras sinnelag och livsgestaltning. I det första fallet vill den ene påtvinga den andre sin egen åsikt och attityd, och det på ett sådant sätt att den påverkade inbillar sig att det är hans egen insikt som uppväcks genom detta inflytande.

I det andra fallet önskar den ene hos den andre igenkänna och stödja, såsom något det redan finns anlag till, vad han inom sig själv lärt känna som sant och riktigt. Det som är sant och riktigt måste ju också i den andres mikrokosmos vara något som lever som en möjlighet bland möjligheter. Hos denne behöver i så fall endast väckas ett gensvar – och det väsentligen icke genom inlärning, utan genom möte, genom existensiell kommunikation mellan det som är och det som är på väg att bli. Det första sättet har funnit sin mest extrema tillämpning i propagandan, det andra sättet i pedagogiken. 

Propagandisten angår överhuvudtaget inte den människa, han vill inverka på som person. Eventuella individuella egenskaper tillmäter han vikt, endast i den mån han behöver lära känna och utnyttja dem för att vinna den andre. I sin fullständiga likgiltighet för allt personligt, går propagandisten betydligt längre än det parti han arbetar för. För partiet är de personliga olikheterna av en viss betydelse eftersom varje medlem efter sin egenart kan användas till någon speciell funktion. Det personliga beaktas sålunda visserligen endast med hänseende på användbarheten, men med den reservationen erkänns det alltid i praktiken.

För propagandan som sådan är däremot det individuella snarast till besvär.Det gäller att helt enkelt vinna stödet av allt fler anhängare. I sin mest oinskränkta form, innebär detta politiska medel att man bemäktigar sig de andra genom att avpersonifiera dem. Propagandan kompletterar och ersätter tvångsåtgärder allt efter behov och möjlighet – men till sist är den ändå aldrig någonting annat än ett sublimerat, nästan omärkligt tvång. Den sätter själarna under ett förtryck som är så raffinerat att det samtidigt möjliggör illusionen av självbestämmande. Detta politiska medel når sin fulländning i det effektiva upphävandet av det mellanmänskliga.

Den pedagog jag åsyftar lever i en värld av individer, av vilka en grupp allt emellanåt är anförtrodd hans beskydd. I var och en av dessa individer lär han känna anlaget till en unik, dena enda gång existerande person. Han ser varje individ som bärare av ett speciellt uppdrag i tillvaron, fullföljbart genom just den människan, och endast genom henne. Varje personligt väsen visar sig för honom såsom inbegripet i en process av aktualisering. Han vet av egen erfarenhet att de aktualiserande krafterna allt som oftast på det mikrokosmiska planet står i strid med motkrafter. Han har lärt sig att förstå sig själv som medhjälpare till de aktualisernade krafterna. Han känner dessa krafter, ty de har verkat även på honom, och verkar alltjämt – det är resultatet av dessa krafters verkan som han låter andra människor få möta och ställer till förfogande. Det finns ingenting han kan vilja påtvinga någon, ty han har fullständigt förtroende för de aktualisernade krafternas verkan. Han tror att hos varje människa det rätta finns anlagt på ett unikt och egenartat personligt sätt. Inget annat `sätt´får därför påtingas denna människa. Men ett visst annat sätt, nämligen pedagogens, får och skall hjälpa det rätta att framträda unikt personligt hos just denna person.

Propagandisten, däremot, tror inte ens själv på sin egen sak. Han tilltror den inte att av egen kraft – utan bistånd av hans metoder, vilka är av typ högtalare och ljusreklam – ha någon verkan.

Pedagogen tror på den ursprungskraft i tillvaron som fördelar sig över alla människor och i vart och ett av dem växer och utbildas till egenartad gestalt. Han litar på att detta växande endast behöver hjälp av ett  peronligt möte då och då, en hjälp som bland andra just han är kallad att ge.

Man får inte förväxla de båda principerna – att påtvinga och att frigöra – med begreppet högmod och ödmjukhet. Man kan mycket väl vara högmodig utan att vilja påtvinga någon annan något och det räcker inte med ödmjukhet för att man skall väcka gensvar och frigöra personliga krafter hos en annan människa. 


Nedan följer några längre citat från boken Distans och relation av religionsfilosofen Martin Buber. Tankarna som förs fram kan överföras till många livs- och samhällsområden och det är just detta faktum som gör Bubers böcker så intressanta. Han skriver själv att han inte för fram en lära utan visar på en verklighet vi alla redan känner till. Här talar han om sanningen (aletheia på grekiska) och dess förutsättning, det äkta samtalet.

Fundamentet för en människas liv tillsammans med andra människor är detta tvåfaldiga och enda: varje människas åstundan att bli bekräftad av andra sådan hon är – ja som vad hon kan bli – och hennes medfödda förmåga att på samma sätt bekräfta sina medmänniskor. Att denna förmåga i så måttlös utsträckning ligger i träda vittnar om en helt avgörande, outgrundlig svaghet hos människosläktet. Levande mänsklighet finns bara där den förmågan utvecklar sig. Medan å andra sidan, ett tomt anspråk på bekräftelse, utan inre deltagande i varat och tillblivelsen, gång på gång omintetgör existensens sanning mellan människa och människa.

Det stora kännetecknet, monumentet över människans liv, språket, är i dubbel bemärkelse vittnesbörd om människovarats princip. Människor uttrycker sig gentemot andra människor på ett annolunda sätt än hur djur uttrycker sig gentemot sina följeslagare: inte bara till art och grad, utan väsentligt annorlunda. Anropet har människan gemensamt med åtskilliga djur. Tilltalet, däremot, är utmärkande för just henne och grundar sig på upprättandet och erkännandet av det radikalt annorlunda hos den självständige andre, med vilken man just på denna grund – träder i relation, genom tilltal och beredskap av stå till svars.

I ett språk, som består av ord, blir det omedelbara tilltalet liksom hejdat, eller neutraliserat – men detta bara för att senare, gång på gång, åter bli levandegjort, visserligen inte i de populära diskussionerna, vid vilket språkets verklighet missbrukas, men väl i äkta samtal. Om vi en gång skulle komma därhän, att vi alltid bara meddelade oss med varandra genom förmedlingen av en diktograf, alltså utan levande kontakt, då skulle chansen att bli människa till vidare vara förspilld. 

Det äkta samtalet, och sålunda varje uppfyllelse av nuet i relationen mellan människor, innebär ett accepterande av det annorlunda hos motparten. Om två människor meddelar varandra sina radikalt skilda åsikter i ett ämne, var och en av dem i avsikten att övertyga sin motpart i riktigheten i det egna betraktelsesättet, då kommer allt an på – om vi ser människovarats mening – att båda två verkligen menar denne andre, som den han är; det vill säga, att båda två, trots all vilja att påverka, reservationslöst accepterar och bekräftar den andre, på det sätt han är beskaffad. Skärpan och djupet  i den mänskliga individuationen – det elementärt absolut annorlunda hos den andre – accepteras då inte bara som en nödvändig utgångspunkt, utan bejakas, från väsen till väsen. Viljan, att påverka den andre, innebär i så fall inte en strävan att ändra honom, proppa honom full med min egen ”riktighet”. Nej, det innebär att låta det som har urskiljts som riktigt, rätt och sant – och som av det skälet måste finnas som anlag i den andres substans – att låta detta få gro och växa genom mitt inflytande, i en form som är lämplig för individens tillblivelse. Motsatsen till denna strävan är begäret att utnyttja, vilket den som använder sig av ”propaganda” eller ”suggestion” är besatt av. Han uppträder på samma sätt i förhållande till människor som i förhållande till ting – dessa ting, till vilka han aldrig kommer att träda i relation, men som han vinnlägger sig om att beröva distans och självständighet.

Människosläktet och sann mänsklighet blir till i äkta möten. Genom dem får en människa erfara att det inte bara är så att andra människor begränsar henne och att hon är hänvisad till sin egen ändlighet, ensidighet och sitt behov av komplettering, utan hennes eget förhållande till sanningen förhöjs genom den andres förhållande till samma sanning; ett förhållande som bestäms till att gro och växa på sitt särskilda sätt hos just den individen. Det är nödvändigt för oss människor, och det är oss förunnat, att bekräfta varandra i vår individuella existens genom äkta möten. Men därutöver behöver vi se sanningen, denna sanning som själen kämpar sig fram till, lysa upp på annat sätt hos de andra, våra bröder, och få den bekräftad, just så.

Det fruktbara mötet mellan två människor blir till just i ett genombrott från bild till vara. Duet, som jag därvid möter, är inte längre en summa av föreställningar, inte längre ett föremål för kunskap, utan en i givande och tagande erfaren substans.

        

   


Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla  är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus,  inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss: skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen – hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud. Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i oss: den finns i alla. Och när vi låter  vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Nelson Mandela