Påtvinga eller frigöra
Jag vet. Kanske jobbigt att läsa ytterligare ett långt inlägg. Men jag är en Buberfreak och vill så gärna visa på hans tankegångar som har stor betydelse för mig. Litar inte riktigt på att någon verkligen köper eller går och lånar hans böcker på biblioteket bara för att jag tipsar om dem. Nej, jag måste fortsätta citera delar ur hans skrifter. Nu från Det mellanmänskliga. Den är den mest lättillgängliga av hans böcker. Det intressanta är att man så lätt kan överföra och tillämpa hans tankar på livets många olika områden.
Ur kapitlet Påtvinga eller frigöra
Det finns två fundamentalt olika sätt att inverka på människor, på deras tankesätt, deras sinnelag och livsgestaltning. I det första fallet vill den ene påtvinga den andre sin egen åsikt och attityd, och det på ett sådant sätt att den påverkade inbillar sig att det är hans egen insikt som uppväcks genom detta inflytande.
I det andra fallet önskar den ene hos den andre igenkänna och stödja, såsom något det redan finns anlag till, vad han inom sig själv lärt känna som sant och riktigt. Det som är sant och riktigt måste ju också i den andres mikrokosmos vara något som lever som en möjlighet bland möjligheter. Hos denne behöver i så fall endast väckas ett gensvar – och det väsentligen icke genom inlärning, utan genom möte, genom existensiell kommunikation mellan det som är och det som är på väg att bli. Det första sättet har funnit sin mest extrema tillämpning i propagandan, det andra sättet i pedagogiken.
Propagandisten angår överhuvudtaget inte den människa, han vill inverka på som person. Eventuella individuella egenskaper tillmäter han vikt, endast i den mån han behöver lära känna och utnyttja dem för att vinna den andre. I sin fullständiga likgiltighet för allt personligt, går propagandisten betydligt längre än det parti han arbetar för. För partiet är de personliga olikheterna av en viss betydelse eftersom varje medlem efter sin egenart kan användas till någon speciell funktion. Det personliga beaktas sålunda visserligen endast med hänseende på användbarheten, men med den reservationen erkänns det alltid i praktiken.
För propagandan som sådan är däremot det individuella snarast till besvär.Det gäller att helt enkelt vinna stödet av allt fler anhängare. I sin mest oinskränkta form, innebär detta politiska medel att man bemäktigar sig de andra genom att avpersonifiera dem. Propagandan kompletterar och ersätter tvångsåtgärder allt efter behov och möjlighet – men till sist är den ändå aldrig någonting annat än ett sublimerat, nästan omärkligt tvång. Den sätter själarna under ett förtryck som är så raffinerat att det samtidigt möjliggör illusionen av självbestämmande. Detta politiska medel når sin fulländning i det effektiva upphävandet av det mellanmänskliga.
Den pedagog jag åsyftar lever i en värld av individer, av vilka en grupp allt emellanåt är anförtrodd hans beskydd. I var och en av dessa individer lär han känna anlaget till en unik, dena enda gång existerande person. Han ser varje individ som bärare av ett speciellt uppdrag i tillvaron, fullföljbart genom just den människan, och endast genom henne. Varje personligt väsen visar sig för honom såsom inbegripet i en process av aktualisering. Han vet av egen erfarenhet att de aktualiserande krafterna allt som oftast på det mikrokosmiska planet står i strid med motkrafter. Han har lärt sig att förstå sig själv som medhjälpare till de aktualisernade krafterna. Han känner dessa krafter, ty de har verkat även på honom, och verkar alltjämt – det är resultatet av dessa krafters verkan som han låter andra människor få möta och ställer till förfogande. Det finns ingenting han kan vilja påtvinga någon, ty han har fullständigt förtroende för de aktualisernade krafternas verkan. Han tror att hos varje människa det rätta finns anlagt på ett unikt och egenartat personligt sätt. Inget annat `sätt´får därför påtingas denna människa. Men ett visst annat sätt, nämligen pedagogens, får och skall hjälpa det rätta att framträda unikt personligt hos just denna person.
Propagandisten, däremot, tror inte ens själv på sin egen sak. Han tilltror den inte att av egen kraft – utan bistånd av hans metoder, vilka är av typ högtalare och ljusreklam – ha någon verkan.
Pedagogen tror på den ursprungskraft i tillvaron som fördelar sig över alla människor och i vart och ett av dem växer och utbildas till egenartad gestalt. Han litar på att detta växande endast behöver hjälp av ett peronligt möte då och då, en hjälp som bland andra just han är kallad att ge.
Man får inte förväxla de båda principerna – att påtvinga och att frigöra – med begreppet högmod och ödmjukhet. Man kan mycket väl vara högmodig utan att vilja påtvinga någon annan något och det räcker inte med ödmjukhet för att man skall väcka gensvar och frigöra personliga krafter hos en annan människa.
Filed under: Martin Buber, böcker & läsning | 4 Comments
Sök
-
Du bläddrar just nu i Eva-Marias blogg weblog arkiven
Tänkte kommentera, men kom på mitt i allt skrivande, att jag kanske skulle tänka efter lite grand först. Reaktion kommer.
Intressant distinktion mellan pedagogik och propaganda. I mycket stämmer det nog. Samtidigt får man förstås ta med i beräkningen att skribenten – i det här fallet då Buber – själv talar i något slags eget syfte och därigenom försöker påverka. Jag uppfattar det som att han har en negativ inställning till propaganda och indirekt försöker varna för den. Jag kan personligen hålla med. Dock upptår ju det ironiska, att om han genom att vara en skicklig retoriker lyckas få läsare och åhörare att instämma med honom, så har han på sätt och viss själv använt sig av propaganda. …emot propagandan. Tanken svindlar lite.
Jaså, Effell, du ser det så att han själv propagerar för något när han skriver. Blir lite förvånad över det. Är inte skillnaden mellan att vilja påverka och att driva propaganda ganska stor?
Bara genom att uttrycka en åsikt eller beskriva något man sett är ju att påverka den som lyssnar men inte nödvändigtvis att vara propagandist. Det kanske handlar mer om hur man förhåller sig till den andre som är mottagaren av ens budskap. Pedagogens uppgift menar han väl också är att lyssna och inte bara att ha en färdig agenda att påverka sin omgivning med. Detta lyssnande antar jag inte propagandisten inte är så intresserad av. Buber lyssnar ju inte på oss när vi läser men inte kan man väl påstå att han verkar strunta i lyssnandet, det individuellas bidrag och den ömsesidiga kommunikationen utifrån det han skriver.
Har du kanske läst annat av Buber som får dig att tänka som du gör? Eller har du läst för mycket teologi på ett kritiskt sätt som gör att du vänder på alla ord och budskap och misstänker något lurt?
Men det är bra att du är kritisk för jag har aldrig hört någon säga något ”ont” om Buber. Har efterfrågat lite kritik från kristet håll, bl a från en lärare på Örebro Missionsskola. Han ville inte ge något specifikt svar på mina frågor om Buber utan hänförde honom och alla andra ”humanistiska psykologer” mer eller mindre till skräphögen till förmån för den ”rena teismen”. Så uttryckte han sig dock inte utan det är min tolkning. Det kan mycket väl vara så att han inte var tillräckligt insatt eller påläst och hellre ville styra in mig att tänka på det fördärvliga i att läsa för mycket av icketeistiska teologer, psykologer och filosofer. Det tackar jag dock honom för. Har stort förtroende för lärarna på ÖM. De framstår verkligen som genuina kristna och det är ju inte så självklart ens inom teologin.